GR17

 

Fotade Glöggrundan för Studentbladet, så kan ju passa på och lägga upp några av bilderna här också!

 

 

 

 

 

Juttun i Studentbladet hittar ni här.

 

 

Publicerad 03.12.2017 kl. 11:05

#dammenbrister

 

Den första känslan som väcks när jag läser de hundratals vittnesmål som kommit in om sexuella övergrepp är ilska. Hur vågar de? Hur i helvete har de mage att utnyttja sina positioner som pappor, pålitliga vänner och pojkvänner? Jag ser rött, jag vill slå dem ett hårt slag i magen, alla på en gång.

Nästa känsla är sorg. Jag tänker på alla flickor och kvinnor som kämpat mot detta ensamma, som varit för små för att förstå vad som hänt, för chockade för att kunna reagera. Som fått höra att de endast har sig själva att skylla, och som trott på det. Mitt hjärta värker och jag får tårar i ögonen.

Men den tredje känslan jag får är den viktigaste. Stolthet. Solidaritet. 800 berättelser. 20 000 medlemmar i Facebook-gruppen. Starka systrar. Vi är många, och vi har fått nog. No More. Det räcker nu. Varendaste en människa i Finland bär ett kollektivt ansvar att sätta stopp för detta. Lyssna på era döttrar, systrar och kvinnliga vänner. Ifrågasätt mäns beteende. Stå inte bredvid och titta på. No More.

 

bild: Lina Raunio


http://www.astra.fi/dammenbrister/

 

Publicerad 29.11.2017 kl. 11:59

Mörker

 

Så mörkt på Biskopsgatan när jag går hem att jag nästan faller ner i en vattenpöl.

 

Publicerad 14.11.2017 kl. 20:14

Mitt hem Åbo

 

Lite efter 16 skickade min pojkvän en länk till mig om en YLE-nyhet angående "ett polispådrag i Åbo". Sedan det har jag i princip inte satt ned telefonen, utan i timmar suttit och uppdaterat nyhetsappar och textat med vänner. 

Befinner mig själv för tillfället uppe i Österbotten på vår sommarstuga, så hela situationen känns främmande och långt borta. Overkligt. Ska jag om två dagar tillbaka till en stad där människor idag fått vara livrädda, både för sig själva och för sina nära och kära? Hur kan detta hända i min hemstad, på torget jag gått över hela mitt liv? Mitt trygga, vackra Åbo. Vet inte vad jag skall säga, förutom att ta hand om varandra och lyssna inte på rykten.

Sen vill jag passa på att föra fram ett meddelande åt alla som använder er av dessa offer och denna tragedi för att föra fram er rasism: dra åt helvete. 

 

 

Publicerad 18.08.2017 kl. 22:00

2017 eller 1940-talet?

 

Om ni varit uppmärksamma på sociala medier och nyhetssiter de senaste dagarna, har ni säkert hört om det som händer i Charlottesville i USA. Om ni inte läst om detta ännu, rekommenderar jag lite googling, men för att sammanfatta: nazister härjar runt med facklor, nr 45 avstår från att kommentera, och folk försvarar dessa nazisters rätt till "yttrandefrihet".

Vet egentligen inte vad jag ska säga om saken, så tänkte låta några tweets jag re-tweetat föra fram min poäng:

 

 

 

Ursäkta språket, men alltså fy fan. Nazister. År 2017. På öppen gata. Fy fan.

 

Publicerad 14.08.2017 kl. 18:40

Själarnas Ö

 

En bok jag råkade snubbla över i Akademen. Tre minuter efter att jag läst färdigt sammanfattningen på baksidan, hade jag redan en orderbekräftelse från Adlibris i min email. (5€ är mycket pengar för studenter)

Som genusvetare känner jag ett närmast plikttroget intresse för Själö, ön i Åbolands skärgård med ett sjukhus dit mentalt sjuka kvinnor skickades i slutet av 1800-talet. Mentalt sjuka, eller bara lite jobbiga. Kvinnor som inte riktigt passade in i normen för hur kvinnor skulle bete sig på den tiden. 1962 stängdes sjukhuset ned. 

Boken handlar, naturligtvis, om kvinnor. Om kvinnlig vänskap, kvinnlig kärlek, kvinnlig makt. De få män som finns med är kvinnornas läkare, bröder, kärlek. 

En läsvärd bok, speciellt för de som från tidigare haft ett intresse för Själö och kvinnohistoria.

 

 

Publicerad 10.08.2017 kl. 14:56

Womanism

 

Begreppet womanist myntades av Alice Walker, och hon definierar det såhär:

 

"Womanish, the opposite of girlish…Being grown up…A Black Feminist or Feminist of Color…A woman who loves other women, sexually and/or non-sexually. Appreciates and prefers women’s culture, women’s emotional flexibility (values tears as natural counterbalance of laughter), and women’s strength. Sometimes loves individual men, sexually and/or non-sexually". (x)

 

Kan vita kvinnor kalla sig womanist? Började fundera på detta då min pojkvän skickade bild på en jättefin topp med trycket "Womanist" han hittade i en butik i Tallinn och undrade om han skulle köpa den åt mig. Googlade runt lite, och kom fram till att jag som vit inte känner att jag kan överta begreppet springa runt med det på en blus. Exempelvis denna sida har en diskussion, mestadels riktad till icke-svarta woc, men även en paragraf om vita kvinnor:

 

"I had a White woman, not even a non-Black woman of colour, ask me can we make womanism “a thing." Womanism is not "a thing.” Not a product. Not a brand. Not a trend. Not for appropriation. Not for sale. I already have enough difficulty dealing with Whites appropriating every single thing Black people create, even in regard to anti-oppression movements, while using casual racism as they co-opt and take, no less."

 

Detta är, som vanligt, en ganska komplex diskurs. Feminismen och alla dess medrörelser har lika många röster som medlemmar, och tvärtom mot vad det ofta sägs, blir man ständigt utmanad till att tänka om och diskutera. Feminismen är motsatsen till en filterbubbla, så gott som ingen åsikt står utan motargument, på gott och ont.

Nej, nu hamnade jag in på ett sidospår.

Womanism finns för att feminismen genom sin historia inte har behandlat svarta kvinnor (och woc) rättvist. Medan vita kvinnor står under vita män, ligger icke-vita kvinnor ännu längre ner, ett faktum som inte alltid tagits med i beräkningen inom feminismen.

Så kanske man som vit inte kan kalla sig själv womanist, men absolut understöda rörelsen och använda sitt vita privilegium för att föra fram den? Samtidigt som vi kan jobba för att göra feminismen mera inkluderande? Så många frågetecken?

 

Publicerad 09.08.2017 kl. 10:10

Månberget, vin och vänner

 

En kväll i juli satt vi fyra stycken på en filt på Månberget, drack vin och såg på regnvädren som åkte över Åbo. Regnet fortsatte bort och solen kom fram, det enda som hördes var avlägsna stadsljud och surret från glidskärmarna som åkte runt ovanför oss.

 

 

 

Så kom en tjej fram till oss, frågade om vi pratar finska, och berättade att hon tagit en bild av oss som vi kanske ville ha. Med hjälp av teknologins under (airdrop) överförde hon sedan till oss vad som kanske är sommarens finaste bild.

 

 

Fyra vänner och solnedgången.

 

Publicerad 08.08.2017 kl. 12:55