Mitt hem Åbo

 

Lite efter 16 skickade min pojkvän en länk till mig om en YLE-nyhet angående "ett polispådrag i Åbo". Sedan det har jag i princip inte satt ned telefonen, utan i timmar suttit och uppdaterat nyhetsappar och textat med vänner. 

Befinner mig själv för tillfället uppe i Österbotten på vår sommarstuga, så hela situationen känns främmande och långt borta. Overkligt. Ska jag om två dagar tillbaka till en stad där människor idag fått vara livrädda, både för sig själva och för sina nära och kära? Hur kan detta hända i min hemstad, på torget jag gått över hela mitt liv? Mitt trygga, vackra Åbo. Vet inte vad jag skall säga, förutom att ta hand om varandra och lyssna inte på rykten.

Sen vill jag passa på att föra fram ett meddelande åt alla som använder er av dessa offer och denna tragedi för att föra fram er rasism: dra åt helvete. 

 

 

Publicerad 18.08.2017 kl. 22:00

2017 eller 1940-talet?

 

Om ni varit uppmärksamma på sociala medier och nyhetssiter de senaste dagarna, har ni säkert hört om det som händer i Charlottesville i USA. Om ni inte läst om detta ännu, rekommenderar jag lite googling, men för att sammanfatta: nazister härjar runt med facklor, nr 45 avstår från att kommentera, och folk försvarar dessa nazisters rätt till "yttrandefrihet".

Vet egentligen inte vad jag ska säga om saken, så tänkte låta några tweets jag re-tweetat föra fram min poäng:

 

 

 

Ursäkta språket, men alltså fy fan. Nazister. År 2017. På öppen gata. Fy fan.

 

Publicerad 14.08.2017 kl. 18:40

Själarnas Ö

 

En bok jag råkade snubbla över i Akademen. Tre minuter efter att jag läst färdigt sammanfattningen på baksidan, hade jag redan en orderbekräftelse från Adlibris i min email. (5€ är mycket pengar för studenter)

Som genusvetare känner jag ett närmast plikttroget intresse för Själö, ön i Åbolands skärgård med ett sjukhus dit mentalt sjuka kvinnor skickades i slutet av 1800-talet. Mentalt sjuka, eller bara lite jobbiga. Kvinnor som inte riktigt passade in i normen för hur kvinnor skulle bete sig på den tiden. 1962 stängdes sjukhuset ned. 

Boken handlar, naturligtvis, om kvinnor. Om kvinnlig vänskap, kvinnlig kärlek, kvinnlig makt. De få män som finns med är kvinnornas läkare, bröder, kärlek. 

En läsvärd bok, speciellt för de som från tidigare haft ett intresse för Själö och kvinnohistoria.

 

 

Publicerad 10.08.2017 kl. 14:56

Womanism

 

Begreppet womanist myntades av Alice Walker, och hon definierar det såhär:

 

"Womanish, the opposite of girlish…Being grown up…A Black Feminist or Feminist of Color…A woman who loves other women, sexually and/or non-sexually. Appreciates and prefers women’s culture, women’s emotional flexibility (values tears as natural counterbalance of laughter), and women’s strength. Sometimes loves individual men, sexually and/or non-sexually". (x)

 

Kan vita kvinnor kalla sig womanist? Började fundera på detta då min pojkvän skickade bild på en jättefin topp med trycket "Womanist" han hittade i en butik i Tallinn och undrade om han skulle köpa den åt mig. Googlade runt lite, och kom fram till att jag som vit inte känner att jag kan överta begreppet springa runt med det på en blus. Exempelvis denna sida har en diskussion, mestadels riktad till icke-svarta woc, men även en paragraf om vita kvinnor:

 

"I had a White woman, not even a non-Black woman of colour, ask me can we make womanism “a thing." Womanism is not "a thing.” Not a product. Not a brand. Not a trend. Not for appropriation. Not for sale. I already have enough difficulty dealing with Whites appropriating every single thing Black people create, even in regard to anti-oppression movements, while using casual racism as they co-opt and take, no less."

 

Detta är, som vanligt, en ganska komplex diskurs. Feminismen och alla dess medrörelser har lika många röster som medlemmar, och tvärtom mot vad det ofta sägs, blir man ständigt utmanad till att tänka om och diskutera. Feminismen är motsatsen till en filterbubbla, så gott som ingen åsikt står utan motargument, på gott och ont.

Nej, nu hamnade jag in på ett sidospår.

Womanism finns för att feminismen genom sin historia inte har behandlat svarta kvinnor (och woc) rättvist. Medan vita kvinnor står under vita män, ligger icke-vita kvinnor ännu längre ner, ett faktum som inte alltid tagits med i beräkningen inom feminismen.

Så kanske man som vit inte kan kalla sig själv womanist, men absolut understöda rörelsen och använda sitt vita privilegium för att föra fram den? Samtidigt som vi kan jobba för att göra feminismen mera inkluderande? Så många frågetecken?

 

Publicerad 09.08.2017 kl. 10:10

Månberget, vin och vänner

 

En kväll i juli satt vi fyra stycken på en filt på Månberget, drack vin och såg på regnvädren som åkte över Åbo. Regnet fortsatte bort och solen kom fram, det enda som hördes var avlägsna stadsljud och surret från glidskärmarna som åkte runt ovanför oss.

 

 

 

Så kom en tjej fram till oss, frågade om vi pratar finska, och berättade att hon tagit en bild av oss som vi kanske ville ha. Med hjälp av teknologins under (airdrop) överförde hon sedan till oss vad som kanske är sommarens finaste bild.

 

 

Fyra vänner och solnedgången.

 

Publicerad 08.08.2017 kl. 12:55

Problemet med att inte vara vegetarian

 

För några dagar sedan råkade jag på denna krönika, som i korthet hävdar att vegetarianer inte räddar djurliv, och "[att äta kött] är bättre för både klimatet och djuren än om jag skulle välja att vara vegetarian." Vänta, va?

Själv har jag bara varit officiell vegetarian i lite över ett år, och undvikit kött något år före detta. Brukar (såklart) inte attackera folk som äter kött, inte predika och inte döma. För att jag har annat för mig. Detta i kontrast mot vad det oftast sägs att vegetarianer och veganer gör, nämligen förstör för alla som äter kött. Däremot får jag nog höra en hel del om min vegetarianism, det är "en fas", eller det är "onödigt". Vet jag inte hur farligt soja är? Hur kan jag lugnt sitta där och äta mina makaroner med härkis, medan min kropp bryts ned av näringsbristen jag antagligen (läs: helt säkert) lider av?

Skribenten i krönikan driver själv ett ekologiskt jordbruk, på vilket de baserar sin kost. Detta kan då antas vara betydligt mera miljömedvetet än importerad soja och dylikt. Hon dömer dock inte vegetarianer, "Men jag kan inte släppa den naivitet och okunnighet som ofta följer med vegetarianism." skrivs det, vilket är otroligt ironiskt eftersom jag har svårt att släppa okunnigheten och bristen på efterforskning i denna krönika. Att vara vegetarian, eller vegan, handlar för de flesta inte enbart om djurliv. Eller om att rädda djurliv. Det handlar mycket om miljö och global uppvärmning, samt etik.

Det råder delade meningar om huruvida veganism är nyckeln till att rädda jorden, men de allra flesta sakkunniga inom området håller med om att vår köttkonsumtion måste gå ner. Planeten håller inte. Kommer just ditt kött från din egen bakgård, fint, men detta är inte fallet i 99% av fallen, och man kan inte behandla det som normen. Skribenten påpekar att ekogrönsaker gödslas med djuravföring, samt att insekter trivs på småjordbruk. Fingrarna i öronen, vi har ju i alla fall några insekter kvar, kan vi tänka om några decennier när vi lever på vår brinnande planet. Skämt åsido, man måste se helhetsbilden. Vi kan inte köra slut vår planet med att föda upp miljontals djur och försöka rättfärdiga det med att säga att de skapar gödsel. Köttätande och vegetarianism är inte svartvitt. Det finns ingen perfekt medelväg, en kost som orsakar noll utsläpp och noll skada.

Har jag definitiva svar? Nej. Har jag kommit på ett ekogödsel som kan skapas snabbt, rent och effektivt? Nej. Men att resonera som det görs i denna krönika gör enorm skada, och till vilken nytta? Att kunna peka ut vegetarianer och säga "hähä där fick du allt!"? Det känns inte speciellt konstruktivt.

 

Publicerad 08.08.2017 kl. 10:04

#HarryPotter20

 

Idag, den 26 juni 2017, är det exakt 20 år sedan den första Harry Potter boken kom ut. Jag själv var inte ens två år gammal, och skulle inte komma att läsa denna bok på flera år. Ungefär sju år senare, på min nionde födelsedag, rev jag av pappret på ett bokformat paket, och läste för första gången namnet Harry Potter.

Vad jag inte visste då var att denna bok, och de efterföljande böckerna, skulle förändra mitt liv. Timmarna jag spenderade på att läsa böckerna om och om igen, på att se filmerna tills kasetten nöttes ut, spelade tv- och datorspelen. En av de aboslut bästa dagarna i mitt liv spenderades på Warner Bros. Harry Potter studion straxt utanför London.

 

 

Jag har skrivit om min barndom med Harry Potter förut, i anslutning till premiären av Fantasic Beasts and Where to Find Them:

 

Under filmen satt jag mycket och tänkte på hur mycket det betyder för min generation. Att åter igen få se husalfer och magi. Väckte en massa minnen hos mig, minns hur jag och min kompis satt tillsammans och gick igenom böckerna ock skrev ner alla trollformler vi hittade på papper, så vi kunde kasta dom med våra trollspön senare.

Minns hur jag fick femte boken i present innan den fjärde anlänt hem, och fast mamma förbjöd mig att läsa Fenixorden före så kunde jag inte hålla mig. Kom dock bara ett kapitel in innan den fjärde kom på posten. Minns hur min kompis imisstag berättade om Dumbledores död innan jag läste Halvblodsprinsen, och jag nästan sade upp vänskapen för gott.

Minns hur jag var så liten när jag läste Fenixordern att jag inte riktigt förstod vad den handlade om. Minns hur mamma läste De vises sten för mig, men i något skede blev jag trött på att vänta på att hon skulle ha tid med det, och började läsa den själv. En liten nioåring som kämpar sig igenom en av mina första böcker utan bilder, kommer till och med ihåg från vilket kapitel jag tog över: Norbert - den norske ryggdraken.

 

De senaste åren har jag inte läst original Harry Potter-böckerna, har helt enkelt haft för mycket annat på gång hela tiden. Men då vi slutförde vårt andra Harry Potter-maraton här förra veckan, vaknade jag upp inspirerad och beslutade mig för att påbörja ett nytt varv. Märkte från första sidan hur mycket jag glömt av de små detaljerna, sådant som lämnats bort ur filmerna. Märkte också hur otroligt mycket jag saknat dessa böcker.

För att avsluta detta inlägg, här är en video som fick min pojkvän att reta mig för att vara sentimental, tills han märkte att jag faktiskt grät.

 

 

 

Publicerad 26.06.2017 kl. 15:24

sommarstugan

 

Mitt absoluta favoritställe under våren, sommaren och hösten är vår sommarstuga uppe i Österbotten. Solnedgångarna är helt otroligt vackra där, speciellt då vinden avtar och havet blir blankt. Älskar tystnaden som bara bryts av måsarna, vågorna samt en och annan moped uppe på Strandvägen. Älskar alla småsaker som gör det till ett "lande": utevessan, endast iskallt vatten ur kranen, bastun med vedspis och avsaknaden av tv.

Men speciellt älskar jag dom där solnedgångarna.

 

 

 

Publicerad 31.05.2017 kl. 20:55